söndag 11 januari 2009

Stranded

Har precis sett Stranded, en dokumentär om den svåra flygkraschen i Anderna 1972. För första gången berättar de överlevande själva om hur de klarade mer än två månader utan mat och kläder i isande kyla. Deras räddning blev att äta av sina döda kamrater.
Varje morgon delades små centimeterstora köttbitar av de dödas kroppar ut och som efterätt fick dom en liten klick tandkräm, så länge den varade. Tillslut fick de även fila ner de dödas skelett till pulver och äta för att få i sig nödvändiga ämnen.
Efter att ha levt i planet och kylan i 2 månader fattade två män mod och styrka att gå över bergen och hitta hjälp. 10 dagar tog det och när dom hittade hjälp vägde dom 38 kilo.
Man måste få en helt annan syn på livet efter att ha varit med om något sånt.. Flera av dom berättade liknande historier om när de bara var sekunder från döden, hela deras liv spelades upp i bilder och filmer och de kände en enorm glädje, men ändå var önskan om att överleva så stark att dom kände hur själen åkte tillbaka in i deras kroppar i sista stund och de återvände till livet.